Hjärnaktivitet
Har haft en sån där tänkarperiod igen, när jag vänder uppochner på allt och kommer fram till nya bra saker. När man är idealist måste man nog vara extra bra på att tänka om för att få saker att fungera har jag märkt. Jag har också märkt att saker jag tror att jag vill göra egentligen är gamla vanor som jag inte alls vill längre. T.ex. så längtar jag efter att bo på ett mindre ställe och ha ett svenssonliv. Och jag börjar fundera mer och mer på att starta eget istället för att vara anställd. Jag står helt enkelt inte ut med att inte kunna styra min egen vardag och mina prioriteringar och jag blir GALEN om folk jag jobbar med missköter sig. Vilket någon alltid gör. Särskilt i den offentliga sektorn.
Nu när jag kommit fram till vad jag behöver förändra vill jag ju bara göra det på en gång också, men allt tar tid…
Snart börjar Jimmy jobba i Västervik och han har fått en etta i centrum som han ska veckopendla till i början i alla fall. Det blir tråkigt för mig och Buddy, jag misstänker att vi kommer att följa med dit en hel del. Då får Buddy hälsa på sin bror och mamma också.
I veckan har jag jobbat med en hemsida åt en butik i stan och så har det varit mycket på tjejjouren inför 8 mars. Skoj! Men lite ironiskt att allt kommer samtidigt. Buddy har dessutom blivit väldigt varm i kläderna hemma och skäller på allt han tycker är mystiskt = bilar, människor som går förbi, ljud, ljus, tv:n och luft i allmänhet. Tydligen ska det vara en skällig ålder vid 6 månader, så vi hoppas att det går över snart när han fattar att saker inte är farliga. Dessutom har hans lydiga sida förbytts mot en galning som går dit nosen säger istället för till matte.
Igår kollade jag på ett väldigt intressant program: Jag - en psykopat. Om en man som hade tydligt psykopatiska drag och lät sig filmas i vardagen. Mycket elak människa utan känslor och jag tror jag känner igen några personer jag mött på min väg i livet…
Idag har jag och Buddy en playdate i en rastgård i stan! Jimmy är på kryssning så vi roar oss bäst vi vill. Ikväll melodifestival och Crucified Barbara såklart!
I natt drömde jag att vi skulle bygga en altan, men Jimmy vägrade att hjälpa till. Han gav mig bara en massa ojämna plankor som jag skulle jobba med. Vet inte hur det gick, jag minns att jag funderade väldigt mycket på hur jag skulle få ihop det…
Voff
Vaknade inatt av att jag låg på sängkanten och med huvudet bredvid kudden. Gissa vem som låg under täcket med huvudet på min kudde och sussade gott? Ja inte var det Jimmy…
Idag käkade Buddy upp sitt eget bajs. När jag googlade om det läste jag om en valp som vände sig om och fångade upp bajset när det kom ut och så började han leka med det, hahaha. Jag vet att jag har dålig humor.
Har försökt titta på filmen Välkommen Valp idag, men det går inte jättebra när Buddy får spelet så fort en hund springer förbi “på tv” som nog är “utanför fönstret” i hans värld. Men det blir i alla fall bättre och bättre. Vissa saker stirrar han bara dumt på, andra tål han inte alls, som när Dr Phil pratar, reklamen med kalle anka-röst eller Coops reklam med små svarta figurer som hoppar runt.
Vi har kollat på den svenska tv-filmen “Den som viskar” också, den var faktiskt rätt bra. Nice med söndag. Man måste ju vila upp sig inför veckan, hehe. I morgon har jag faktiskt två möten, det känns som jag har jäääättemycket att göra! Visst, jag gör saker på dagarna; hemsidor, ideella grejer, är hundvakt osv, men då kan jag oftast välja när jag ska göra dem. Jag hatar tidspress, jag är inte gjord för det här arbetslivet vi har i Sverige. Eller någon annanstans i världen för den delen…
Tidigare skrev jag om att jag tyckte rynkor var fint. Yeah right! Om dom sitter på rätt ställe ja! Jag tänkte nog på fina små skrattrynkor, inte djupa streck! Har grymt med åldersnoja. Två månader kvar till 30! Hur ska detta sluta?!
Är hundvakt idag
Smidigt…
Obduenten och allmänläkaren får inget skadestånd
Hahahahahaha!
Ursäkta, men jag tycker att den här försvarsarmén kring obducenten och allmänläkaren är tämligen patetisk. Att de kräver miljonskadestånd för att ha blivit av med sina läkarlegitimationer och “fått sina liv förstörda” är patetiskt.
Catrine da Costa hittades styckmördad i Stockholm 1984. Obducenten och allmänläkaren åtalades, fälldes i tingsrätten, men blev friade i hovrätten för mordet. Däremot skrev rätten i domskälen att de ansåg att läkarna styckat da Costa, men det var ett brott som redan preskiberats och de friades därför helt. Det går inte att överklaga.
Läkarna blev till följd av rättegångarna och mediekarusellen av med sina läkarlegitimationer och obducenten fick skyddad identitet. Han försökte också ta livet av sig. Om de är oskyldiga så är det tråkigt hur de behandlats, särskilt i media. Det är tråkigt att det bedrevs en så dålig polisutredning, men de blev trots allt inte fällda. Att jobba som läkare är inte en rättighet och jag ser bortsett från da Costa-ärendet en hel del orsaker till att särskilt obducenten inte ska jobba som rättsläkare igen. Han är inte frisk i huvudet.
Obducentens första fru dog mystiskt genom hängning. Obducenten höll just då på med ett arbete om strypningar och fortsatte som vanligt att arbeta på det dagarna efter att hans fru hittats hängd. Han innehade mängder med porr av det mer makabra slaget, han sprang på Malmskillnadsgatan, han dök mystiskt upp på platser där prostituerade kvinnor precis hittats mördade. Och det värsta tycker jag är att han förvarade en skalle från en död prostituerad på sitt rum, medan hennes anhöriga trodde att hela kroppen var begravd.
Tomas Allgén har jag inte någon uppfattning om. Kanske slank han bara med i mordåtalet, hade en galen fru som ville sätta dit honom för incest. Eller så tänker jag ingen rök utan eld. Hur som helst tycker jag inte synd om honom för att han inte träffat sin dotter på 25 år. Det är ingen rättighet att vara förälder heller och fler barn borde få slippa sina föräldrar. Sen kan han förstås vara oskyldig till allt och då är det en personlig tragedi för honom, men inte för hela samhället. Man kan inte åtala samhället för att de har “separerat en familj” som en debattör skriver. Det händer ju miljoner gånger att samhället gör det, på vad man tror är goda grunder.
Samma sak med att folk tvingas byta identitet, det händer hela tiden. Tänk om alla kvinnor som blivit illa behandlade av samhället, inte fått hjälp, behandlats illa av myndigheterna och tvingats byta liv, lämnat sina jobb, skulle kräva miljonskadestånd av staten?
Nu kommer jag säkert få en massa inlägg av den fanatiska försvarsarmén. Tidigare var jag i armén på den andra sidan, men just nu vet jag faktiskt inte. Jag väljer att försöka vara nyanserad, tänk om fler kunde vara det i den här debatten…