Idag har jag visserligen ingen studentspaning, men jag har sett en förvirrad man gå runt vid vårat hus, spanandes efter något (sin vårdare?). Och han var iklädd något som liknade en hundsele.

Jag tycker det är trÃ¥kigt att hälsa för mÃ¥nga andra verkar handla om fysisk hälsa. Det är ofta folk pÃ¥pekar om man har gÃ¥tt ner i vikt eller är fin i nÃ¥got klädesplagg, men sällan att de skulle säga att man ser pigg ut om man ser trött ut länge, eller frÃ¥ga om nÃ¥t roligt hänt om man ser glad ut. Nej för allt handlar om kroppen och om hur man ser ut rent materialistiskt. Fast man kan va jättesnyggt piffad och se helt död ut…

PÃ¥ ett jobb jag hade satsade man ocksÃ¥ mycket pÃ¥ hälsa, ja fysisk dÃ¥. Vi var mÃ¥nga som försökte fÃ¥ gehör för den psykiska pÃ¥frestningen vi jobbade med, men det verkade väldigt besvärligt för dem att ta tag i och jag fick till och med höra att det var fel pÃ¥ mig själv. Däremot när jag en gÃ¥ng bar en tung kartong sprang de efter mig och sa till mig. Och sÃ¥ hade vi noggranna fyskontroller där vi fick kostrÃ¥d och motionsrÃ¥d. När det var 40 000 över i hälsobudgeten ett Ã¥r köpte man tvÃ¥ stora träningsmaskiner som nästan ingen använde. Istället kunde man ju satsa pÃ¥ ledarskapskurser eller arbetsterapeuter tyckte jag…

I skolan när man växte upp var det ju likadant. Vikt och längd och rak rygg. Varje år! Men aldrig var det någon som frågade hur man mådde! Bara ryggen var rak så var ju allt frid och fröjd. Om man hade ont i magen eller hade ångest var inte intressant. Jag tycker man borde införa psykkontroller i skolan också.

Jag vet att det är viktigt att röra på sig om man inte vill bli sjuk. Men psykisk ohälsa är också farlig och det kostar också samhället massor. Är det så läskigt att ta tag i den biten också?