Den sista filmen var inte lika bra som de andra enligt mig. Det blev för mycket pajas av den, eller så beror det på att biopubliken skrattade hysteriskt när man själv tyckte att det var allvarligt. När psykiatern förnekade våldtäkten hon hade varit med om mådde jag illa, för jag vet hur vanligt det är i verkligheten. För de flesta andra kanske det är något ovanligt, där förövaren ändå får sitt straff i slutet.

Rättegången var extremt störande eftersom den var så orealistisk och bröt helt mot en massa lagar och praxis. Har inte för mig att boken var lika illa researchad, men det kanske är så att film ska vara skådespel och show och inte har så lång tradition av verklighetsförankring eller trovärdighet som böcker har. Ehrm, ja.

Lite fascinerande är det ändå att gå på bio där vanliga svenssons i en fullsatt salong dyrkar den asociala punktjejen. Och den blekfete datanörden. Eller kanske är det bara jag som är cynisk som tror att de inte skulle bry sig om dessa människor i verkligheten???

Undrar också om Lisbeth Salander för dem bara är ett roligt spektakel, medan hon för mig faktiskt är en förebild på riktigt. Hon är ursnygg i sina svarta kläder, höga stövlar och nitar. Jag läste att hon hade blivit en modeikon i Frankrike, vilket är skrattretande då ändå ganska många har varit klädda sådär sen den stora vågen på 70-talet. Hon går säkert hem hos emo-kidsen iaf, och kanske får de några fler sympatisörer. Kanske även feministerna.

2 Responses to “Luftslottet som sprängdes”